Mumm-Stelton Cup, Vedbæk

Förra söndagen gick Mumm-Stelton Cup i hårda förhållanden. Det regnade på tvären och blåste stadigt 27-28 knop (13-14 m/s) med byar upp till 33-34 (16-17 m/s). Vi var först lite tveksamma till att gå ut och köra sönder grejor och tänkte att det nog blir inställt, men bestämde oss ändå för att om inte annat få lite träning och att det kan vara värt lite trasiga prylar att få denna erfarenhet. Döm om min förvåning när vi kommer ut och ser att drygt 40 båtar har kommit till start. De är tuffa, Öresundarna.

Vi lämnar Rungsted hamn och sätter kurs mot Vedbæk ett par-tre sjömil söderut. Hissar på och börjar känna på det hela. Första gången vi är ute i dessa vindar och med tanke på hur vild båten är funderar man lite på hur den skall gå. Vi halvvindar längs linjen med bara storseglet i 9,5 knop, faller av lite grann, fångar en våg och gör 12,5 knop på bara storen i en surf. Glädjetjuten tränger genom vinden och jag ser grannbåtarna göra tummen upp medan jag försöker styra förbi vännerna omkring linjen.

Dags för vår start. Vi hissar på heavy-focken och prickar starten rätt bra. Båten är först fallgirig p.g.a att vi luftar storen för mycket. Lite mer storskot gör båten mer balanserad men fallgirig är den nog fortfarande eftersom jag är lite låg på kryssen (det kan ju inte vara jag som styr dåligt). Vi gör tyvärr dåliga slag där jag kommer ut alldeles för lågt när jag inte är med på att vågorna vräker runt båten. Båten kränger hårt, men annars gör vi hyfsat bra fart. Vi närmar oss kryssmärket och ser att några konkurrenter bär spinnaker på nästa bog medan andra går för bara hårdvindsfock och bottenrevad stor. Vi rundar och gör 12-13 knop på krysstället, men självfallet skall nu “chicken chute” upp. Vi pratar om manövern, hissar på… och så…PANG!

Spinnakern fyller och det känns som båten lyfter. Jag jobbar upp, ned, upp, ned för att hämta fart och inte dyka i vågorna. Vi accelerar. 16, 17, 18 knop. Helt surrealistisk känsla. Vågorna sköljer över hela sittbrunnen och så efter någon minut gör vi vår första nosedive och broachar. Jag hinner tänka “hur skall vi komma upp från det här…” men det gör vi – hyfsat enkelt t.o.m. PANG – spinnakern fyller igen och båten kommer snabbt upp i planing. 12-13-14-15 knop. Jobbar upp mot 17-18 knop och vi formligen flyger fram över vågorna. Bogsprutet gör att jag inte ser vågorna riktigt och efter ytterligare en nosedive med påföljande broach börjar vi få häng på det hela. Släpper spinnskotet och framförallt kicken i tid innan vi broachar. Vi ligger nu stadigt över 18 knop och sicksackar oss fram mellan X-99:or och andra kompisar. Glädjen är total liksom känslan av overklighet. Det som alla har sagt om denna båt händer nu. “Pics or it didn’t happen” tänker jag att Peter på blur.se kommer att säga. Men ingen kamera är på. De är inte ens monterade. “Varför?” tänker jag.

Vattnet sprutar över hela båten och Martins flytväst ger till slut upp och blåser upp sig. I sittbrunnen. Jeeeesus.

I ögonvrån ser jag att akterliket på storen har skörat. Minst 4 meter akterlik bara hänger och jag förstår att loppet är kört när det börjar bli dags att runda. Vi börjar fundera på hur vi skall ta ned. Vi vill inte ha någon på fördäck just nu men bestämmer oss för hur manövern skall gå till. Jag faller av och vi surfar i 15-16 knop när vi blåser spinnakern. Så när som på att vi seglar långt förbi märket går nedtagningen bra. Vi är snabbt nere i 10 knop och nu känns det lååååångsamt. Vi rundar upp men bestämmer oss snabbt för att bryta. Seglar vi vidare kommer storen säkerligen att sköra så den inte går att laga.

Vi sätter kurs på Rungsted och tar ned storen. Båten blir nu extremt fallgirig – detta är en nyttig övning! Vi beslutar att testa trysail och hissar. Båten blir med ens balanserad och fin. Vi får en fin halvvind in till Rungsted hamn där vi firar med en god lunch/middag innan vi packar ihop båten och sticker hem.

Det enda jag har hittat på nätet som kommer i närheten är följande film. Varmare vatten, sol och inget regn, men i övrigt rätt likt. Vi hade det blötare.

Trevlig helg!