En sjukt hektisk period på jobbet och med olika aktiviteter har gjort bloggandet lågfrekvent den sista tiden. Men förhoppningsvis blir det bättre framöver.

Helgen som gick seglade vi Sandhamn Race Week, vårt första race på full besättning sedan Lidingö Runt. Det var ett kul race, men för oss gick det inte bra alls. Vi föll igenom totalt och är förstås besvikna över resultatet men ibland vill det sig inte och det är bara att bita ihop. Det är sekunder som skiljer från bättre placeringar och det är sekunder som definitivt finns att hämta in på bättre segling. Det skulle ju annars vara bekvämt att skylla på mätetalet, som ju räknar med att vi skall vara så snabba i lättvind som vi ju också verkar kunna vara i verkligheten – om vi får segla i ostörd vind och seglar rätt väg på banan…

På fredagen var det distanskör och eftersom vi inte var klara med säkerhetsbesiktning i tid utan tidigare hade strippat båten från alla säkerhetsprylar fick vi fixa detta på fredagen och missade därmed distansracet. Jag passade då också på att dra på mig dykarutrustningen och skrubba botten medan de andra var ute och seglade. Det kändes väldigt långsamt att sitta i land och vänta på besiktningsgänget när vi hade räknat med att vara ute och segla med resten av seglargänget.

På lördagen var det banrace och nu skulle vi vara med! Vi gjorde ett riktigt rookiemisstag och hade inte koll på vart startbåten var på vägen ut. Istället hissade vi på segel och tränade lite. När vi väl såg att startbåten hade kommit rätt långt bort var det så dags. Det slutade med att vi missade första starten med ca fyra minuter och andan i halsgropen… ingen bra start på dagen.

I andra försökte vi komma för babord och slå i lucka nära flaggan. Vi missbedömde dock effekten att hamna i lä om en båt som Data Com och det slutade med att vi stod exakt still vid flaggan medan vi blev överkörda av DataCom, Du Soleil och en Arcona. När fältet hade passerat slog vi över till babord och slickade såren.

I tredje startade vi riktigt bra men det blev allmän återkallelse då hela gänget vid flaggan var över. På omstarten fick vi inte till det lika bra men ändå en OK start. Vi lyckades dock inte få till fart/höjd och det kändes långsamt framför allt på kryss. På fjärde försökte vi göra om den bra starten från tredje och lyckades väl hyfsat med detta. Men återigen kändes kryssen trög. Länsarna tog sig dock race för race. Alltid något.

Så här höll det på under fyra race på lördagen. Särskilt tror jag det är kryssarna det är fel på. Förra året kändes det som jag petade för högt men nu undrar jag om vi inte går för lågt och speedar för mycket istället. Det är svårt med referenserna när ingen båt ligger nära vår prestandaprofil och vi ändå petar högre än många andra. Kontrasten mot höstracen i Danmark med tre andra Farr 30 är total – då var varje kryss en farttest med omedelbara referenser. Men nu är referensen den att om vi går i mål 30 s före Arcona 340 så har vi inte seglat bra. Det är då försent att göra något åt…

KSSS funktionärer funderar på om man skall blåsa igång race eller ej

På söndagen skulle man försöka göra två race och prognosen var vridande runt hela varvet och 0-4 m/s. Därför undrade vi varför man inte blåste igång första racet när det blåste 5 knop och åtminstone vi seglade omkring i 5 knop… men man skulle förstås vänta tills man fick lite mer vind…

Vi drog igång till slut och fick ett race med vad som kunde ha blivit en bra start i lovart. Men DataCom kom tight i lä med mycket bättre fart mot linjen och tryckte upp oss mot båten så vi inte kunde gasa. Låååångsamt började vi jobba på framåt och när DC slog ut på högerkanten kunde vi i alla fall segla någorlunda fritt. Men shit vad bra de gick ute på högerkanten…de kan segla de pojkarna!

Vi (jag) stressades nog en del av farten i de större båtarna och började kanske peta lite högt för att “kompensera”. Ingen bra medicin i 4-5 knops vind. På länsen körde vi ikapp en del av det vi förlorat men på nästa kryss blev vi låsta och kunde inte välja väg. Till råga på allt kortades banan och andra kryssmärket blev mållinje. Matrisen som vi var jämna med vid länsmärket var låångt före i mål…

Fördäckare, boat captain och festprisse i ett. Martin håller fanan högt på Familje-Farren

Henke, Peder och Kristoffer snackar väder. Eller nåt. Tack Peder för att du hoppade in med kort varsel! Och välkommen tillbaka!

Calle förvaltar dödtiden som det anstår en familjefar. Med sömn.

Henke hissar på focken. Det verkar bli start ändå?

Inhoppare Kristoffer körde fock- och spinnskot som han aldrig gjort annat. Tack för att du var med och välkommen tillbaka en annan gång!

Ligger i Visby och har gjort lite assessment på läget. Ett slitigt dygn ligger bakom oss. Undanvinden ut från Oxelösund skulle ha varit vår show, men istället rundade vi sist i gruppen. Vi fegade ur och valde en fraktionshissad gennaker som inte alls är skuren för att gå så djupt som man skall göra i de vindar vi hade. Det här ledde till att vi låg och skar gippvinklar på 150-155 grader med 11-12 knop på loggen men vi körde inte om några båtar. Mycket frustrerande då vi med all sannolikhet med stora assyn hade kunnat gå djupt och fort.

Vi rundade alltså Landsort i stort sett sist i vår grupp och nu började en kryss ned mot Visby. Från början sträckte vi och höll en överbåge men allteftersom det motade och ökade började vi också segla dåligt och hade ingen bra koll på hur vi håller fart i båten på två.

Ett segelbyte i gryningen i 25 knops vind och väldigt jobbig sjö gjorde att en nästan ny och fin fock fick ett kvadratmeter stort hål i sig samtidigt som vi förlorade ca 30 minuter aktiv seglingstid på eländet. Vi landade i Visby 12.14, näst sist i hela fältet.

Efter att gått igenom läget och det fortsatta vädret har vi bestämt oss för att bryta. Inget kul att bryta ett race men vi vill inte ha sönder fler prylar och ser inte fram emot 200 M hård kryss bara för att fullfölja. Nu får vi 100 M kryss hem istället och beräknas vara hemma natten mot lördag.

Watski 2Star Baltic 2008, Foto: Patrick Lindblom

På onsdag kväll går starten i Watski 2Star Baltic, doublehanded-succén som tidigare gick under namnet Östersjömaran men som nu har ett nytt namn och nytt format (sedan förra året).

Vi seglar ca 300 M uppdelat på tre ben. Oxelösund – Visby, Visby – Oskarshamn och slutligen Oskarshamn – Oxelösund. Vi får sova/äta/reparera/uträtta andra behov 5 timmar i respektive hamn innan det är dags för ny start. Man seglar “doublehanded” d.v.s vi är två man på varje båt.

Förra året var det lättvindsåka och det passar oss rätt så bra med så mycket segelyta / deplacement som vi har.

Som det ser ut nu blir det undanvindsstart i ca 7-10 m/s. Det gillar vi i och för sig. Men sedan ser det ut att bli halv vind som vrider mot och minskar allteftersom natten går och det är inte bra förutsättningar för oss. Vi har en kort båt som är långsammare på sträckbogar än de båtar vi skall placera oss mot totalt och kommer därför både att bli efter och få minskande vind in mot Visby. Men vi skall satsa järnet denna gång också. Ända in i kaklet!

Vi kommer främst att försöka uppdatera på Twitter (tagg #W2SB) men hinner kanske med ett och annat inlägg här också om vädret tillåter. Annars kommer såklart en Race Report här efter tävlingen.

Mer info om kappseglingen finns på:
www.watski2star.se

I Norge finns en Farr 30 till salu alternativt för säsongshyra om det är mer intressant. Kommer komplett med segel från 2007 som endast har gjort 1 regatta, trailer, B&G 2000 instrument m.m.

Hör av dig till patrick.lindblom@me.com för detaljer om du är intresserad!

Foto: Johan Granath, skota.se

Detta race kommer vi att minnas som “Free Willy race”. Vår nya Orca-folie lossnade allteftersom och hängde redan i starten som en ledsen och instängd val. Willy pallade inte att sitta fast och på vägen hem hade vi en lång 15-knopsrepa över Askrikefjärden med en toppfart på 16,7 knop. Då lossnade helt enkelt foliebitarna en efter en och det var bara att riva loss resten på ena sidan. Willy var fri igen…

Foto: Johan Granath, skota.se

Alltsammans började vid 0730 på morgonen i spöregn och vi såg inte direkt fram emot dagen. Även om meteorologen Pia Hultgren hade utlovat sol senare så trodde vi henne inte just då.

I starten var det tveksamt om vi skulle bära spinnaker eller ej. Istället för att chansa startade vi i lä om klungan och valde att gå utan spinnaker och istället skära upp framför de andra i förväntan att de inte skulle kunna bära sina blåsor. Taktiken fungerade så långt väldigt bra. Konkurrenterna bar inte sina spinnakrar och vi kom förbi snyggt, tyckte jag själv i alla fall.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Efter ett tag dyker Du Soleil ned bakom oss och i lä och bär sin spinne fint. Vi väntade då lite för länge med att hissa på, men när vi väl gjorde det så bar vi och hängde med bra. Farr 40 “Happy” blåste om i lovart vid Fjäderholmarna. Men vi var glada att ha hållt undan så långt i alla fall.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Gipp ned i Halvkakssundet och nu blev vi lite speed junkies och skar lite väl hög kurs för att hålla farten uppe trots att vi hade konstaterat att vi skulle hålla oss på högerkanten i sundet.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Men lite flyt gjorde att vi fick tillbaka vinden och höll undan DataCom och skaffade innerplats på Du Soleil vid rundingen av Duvholmen. Vi rundade efter Happy och med Du Soleil i hasorna. Så långt var allt väl – nu började en hård kryss över Askrikefjärden.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Det var väldigt byigt och vridigt och vi hade i början svårt att få upp farten och höjden. Både Du Soleil och Data Com hämtade snabbt upp oss och drog om medan vi funderade över vad som var fel.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Lösningen hette Hårdare Storskot och gjorde att vi efter ett tag fick upp farten och med den kom också höjden. Det var så dags då, nu hade 40-fotarna fått en ganska bra lucka, men vi kände ändå att vi var med dem på ett bra sätt med tanke på att vi har 2-2,5 meter kortare vattenlinje och därmed har ungefär 1 knop lägre kryssfart i hårdare vind.

Vi jobbade på upp på Askrikefjärden och prickade skiftena rätt så hyfsat, vi tappade inte bort DataCom och Du Soleil alltför mycket även om de förstås tuggade ifrån oss lite hela tiden. Den stora missen kom vid NV Bosön där ett kraftigt motvrid gjorde att vi gick från att gå fria från grynnan till att vara på väg rakt upp på den. Vi fick slå bort och tappade i detta slag tyvärr mycket. I denna incident kom Aida och Birgitta och vi hamnade sedan i närkontakt i sundet S Tallholmen. Vi gjorde en dålig duck på Aida och sedan utökade de stora båtarna sin ledning när det var dags att falla av och sträcka mot mål.

Vi seglade detta Lidingö Runt på lite drygt 2 timmar och det var vårt snabbaste Lidingö hittills. 6:e plats får vi vara nöjda med efter förutsättningarna. Vi fick till en bra start och hade förutsättningarna men vi hissade på försent, missade ett par vägval och kryssade dåligt i början.

Foto: Kalle Sund, fotografkalle.se

Resultat Lidingö Runt 2009 – klass ORCi (PDF)

Övriga resultat

Nytt år, nytt namn. “Rail Runners” hette vi under förra året som var ett mellanår efter Condevor och vi har likt professor Baltazar funderat och funderat och funderat. Till slut blev beslutet rätt enkelt men lite historik kan ju kanske intressera någon.

I början av 90-talet jobbade jag ihop med ett väldigt kreativt entreprenörsgäng och när vi skulle bestämma plats för -92 eller -93 års kickoff hade späckhuggarsafaris precis kommit igång i liten skala i Tysfjorden uppe vid Lofoten. Vi var aktiva sportdykare och bestämde oss för att åka dit och på så sätt främja den då nya ekoturismen och ha konferens på tåget till och från Narvik. Sagt och gjort.

På denna späckhuggarsafari fick vi en närkontakt med naturen och dessa fantastiska djur som satte djupa spår hos mig och alla som var med. Valforskaren Anna Bisther föreläste för oss om valforskningen och späckhuggarnas beteende. Under resten av 90-talet var flera av oss som var där fortsatt aktiva sportdykare och ägnade mycket tid åt både dykning och segling.

Därefter kom andra saker emellan och späckhuggaren föll väl inte i glömska men det är nu över 10 år sedan vi använde den som symbol i något och det är dags att återuppliva detta ett av mina främsta naturminnen och i fortsättningen segla under vårt nya namn Orca Sailing Team.

Späckhuggaren, Orcinus Orca, är den största arten i delfinfamiljen. Den är ett av havens mest kraftfulla däggdjur och kan simma så fort som i 30 knop trots att de är ungefär 8-10 meter långa och väger 5-8 ton. Den är idag inte utrotningshotad som art, men på vissa platser är populationterna hotade, t.ex. i Puget Sound, Washington, USA.

Tack till Fabian och Fredrik på TABS för att ni väckte mitt minne till liv och utabetade en originell och snygg profil!

I går tisdag var vi ute och premiärkörde med Farr 30:n. Det var inte så fasligt kallt som jag hade befarat och vi fick en fin kväll.

Blåste gjorde det inte så mycket…

För mycket förböj för träningsstoren… Skall bli intressant att jämföra med tävlingsstoren, den har ju mycket mer förlikskurva.

Förra året sjösatte vi tidigare och hade mastat på den 11 april. I år har vi före sjösättningen jobbat mer med båten. Vi vill ju bitvis uppdatera saker och hålla henne på en så bra nivå som möjligt. Trots allt är hon 10 år i år och det finns en önskelista att beta av.

Vi kom i sjön i helgen i alla fall. Följande har vi gjort hittills i år:

* Ny lucka fram
* Nya lanternor
* Nya mantåg
* Riktat mantågsstötta
* Spacklat en del gelcoatskador
* Spacklat köl
* Målat ny epoxi på kölen
* Svarvat övre roderlagret
* Polerat skrov

En del arbete återstår fortfarande att göra i sjön innan vi kan börja träna, men båten är i sjön och riggen är grundinställd i alla fall. Vi kommer ändå att träna mer i år än förra året.

Bra kommentar på bryggan: “En sån här borde ju alla ha!”. I agree!

Lite mer officiell info från internationella F30-förbundet:

2009 Farr 30 World Championship venue announced.

The International Farr 30 One Design Class Association is pleased to announce the venue and dates for its 2009 Word Championship. The event will be sailed in Porto Rotondo, Italy October 3 – 10, hosted at the Yacht Club of Porto Rotondo on the beautiful island of Sardinia .

Italian Farr 30 owner Vincenzo Onorato has commented that “Il Farr 30 è una delle più belle barche del mondo. Straordinariamente moderna, tecnica e marina ha ancora un lungo futuro da esprimere”, which translates in English to “The Farr 30 is one of the most beautiful boats in the world. Extraordinarily modern and technical, she still has a long future to express herself.”

Vincenzo, as President of Moby Spa has kindly offered to grant a 50% discount on Moby Lines fares to all of the crews and boats participating in the event.

Italian Regional Fleet President Francesco Farnetti anticipates that 21 to 25 boats will compete and in addition to Italian boats, entries from other European fleets including France , Russia , Baltic, as well as the USA and Australia are expected.

Francesco says “It is a great pleasure for me and for the Italian class as well, to host the 2009 World Championship for FARR 30. We believe in this class and are sure that the next World Championship will be a great success.”

“We must gratefully thank our friend Vincenzo Onorato, who worked to have the World Championship assigned to us, and to Luigi Carpaneda, President of the host Yacht Club, the Yacht Club of Porto Rotondo. Their contributions mean that the racing at the next FARR 30 World Championship will take place in one of the most beautiful places in the world, from both the sailing and the environmental point of view.”

The 2009 world championship will be the first to be run under the new Farr 30 name and new class constitution, and the crowning of the victor at the conclusion is eagerly anticipated. Boats will compete for the Royal Canadian Yacht Club Trophy, an ornate silver cup that was deeded to the class in 1998

Further details will follow at www.farr30.org as they become available and when a sponsorship announcement can be made.